Valbudget?

Mina tankar har de senaste dygnen kretsat kring Norrtälje kommuns budgetförslag för åren 2017-2018. En leende och tillsynes mycket nöjd kommunledning presenterade i veckan en stram budget som innebar att den kommunala skatteutdebiteringen skulle förbli oförändrad.

I och för sig låter detta självklart bra, men när det nu efterhand börjar framkomma vilka konsekvenser denna åtstramade och i mångt och mycket osäkra budget skulle komma att få väcks mina funderingar.

Vad kan det egentligen vara för krafter som får politiker, trots att det slår hårt mot välfärden och medborgarnas plånböcker, att med näbbar och klor kämpa för att hålla skattesatsen oförändrad?

Hur cyniskt det än låter anar jag att det kan finnas helt andra drivkrafter bakom som lämnar mänskliga och samhälleliga aspekter åtsidan. I Norrtälje kommuns fall kan ett starkt bidragande skäl vara att en skattehöjning för 2017-18 skulle ge oppositionen en ”straffspark” inför valrörelsen 2018, vilket man till varje pris vill undvika. Ett annat tungt vägande skäl är att kommunen just nu står inför en växande inflyttnings- och bostadsboom där man gör allt för att locka människor till vår kommun. En kommunalskattehöjning vore väl inte det smartaste lockbetet för dessa människor även om jag tror att en saklig framställning av skälen till en högre skattesats skulle få dem att tänka till. Ett tredje och mera krasst skäl är att politikerna i maktens boning inte lämnar den och närheten till köttgrytorna frivilligt.

Jag kan och tänker inte göra anspråk på att närmare tränga in i budgeten, det får andra göra, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur man resonerar vid framtagande av siffrorna i budgeten. Å ena sidan säger man att kommunen står inför stora utmaningar i form av bl.a. en åldrande befolkning, migration och en skola i behov av nya resurser. Just dessa utsatta grupper drabbas, som jag ser det, värst liksom att kommunens attraktionskraft reduceras genom högre taxor och avgifter.

Med erfarenhet från ett helt arbetsliv fylls jag alltid med skepsis när jag hör begreppen kostnadsneddragningar och effektiviseringar, i synnerhet om det föregås av ordet ospecificerade. Inte alltför sällan kan det innebära sämre kvalitet, hårdare arbetsbelastning för ett färre antal personer med åtföljande ökande sjukskrivningar och stress. Att bygga en budget på osäkra grunder, vilket det faktiskt verkar handla om här får mig att tänka på det indiska reptricket, ni vet mannen som kastade upp ett rep i luften, sedan blev repet styvt och han lät sin son klättra upp på det till himlen ovan molnen. Då han inte kom tillbaka klättrade han själv efter med en sabel vid bältet. Efter ett tag ramlar pojkens kroppsdelar ner från himlen. Mannen klättrar ner och lägger kroppsdelarna i en korg. Ur korgen hoppar pojken. Eventuella liknelser får ni göra själva.

Under alla förhållanden är jag orolig när välfärden hotas och resurser för sjukvård och omsorg och skola dras ner liksom då taxor och avgifter höjs. Skattehöjningar är inget att stå efter, men naturligtvis kan det ibland vara ofrånkomligt. Det är därför trist om valtaktiska och marknadsföringsmässiga överväganden liksom revirtänkande skall få sätta käppar i hjulet för en relevant och hållbar budget.

Morfar Gunnar i Norrtälje