Har vi de politiker vi förtjänar?

För c:a 5 år sedan skrev jag en debattartikel i Norrtelje Tidning till vilken tidningen satte rubriken ”Vi har de politiker vi förtjänar”. Naturligtvis gav artikeln upphov till en hel del ”höjda ögonbryn” hos läsarna. Själv fick jag en djupare insikt i representativ demokrati.

Idag har jag vänt på steken och har själv satt rubriken till ”Har vi de politiker vi förtjänar?” Åter hamnar jag under begreppet representativ demokrati. Upprinnelsen till dagens epos är hur politiker agerar som de gör i den mångåriga debatten kring skolfrågorna i Norrtälje kommun. Egentligen borde vi förtjäna de politiker som lyssnar på medborgarna, företräder deras talan, har en orubblig förmåga att hantera frågor med empati, helikopterperspektiv och mod. Framför allt får man inte underskatta den erfarenhet och kunskap som finns bland befolkningen och, när det gäller skolan, inte tro sig vara bättre skickade än lärare och föräldrar att veta vad som är bäst för barnen. Då är vi ute på farliga vatten.

Jag är övertygad om att den representativa demokratin bär en stor skuld till att vi inte har de politiker vi förtjänar idag. Naturligtvis inte till all skuld, det kommer säkert att kunna utläsas av Skolkommissionens slutbetänkande så småningom.

Den representativa demokratin innebär i korthet att medborgarna väljer ett politiskt parti. Därefter tar partiledningen över processen, och i paritet med röstsiffrorna vid valet skall man nu plocka ut de personer som skall representera partiet i olika församlingar. Naturligtvis ligger valsedlarna till underlag för denna interna process, och ”lång och trogen tjänst” värderas högt. Jag tror att hugade medlemmar sedan får presentera sig för de egna partimedlemmarna och därefter sker ett internt val. Representativ demokrati i ett nötskal.

Inom näringsliv och offentliga förvaltningar brukar tillsättning av tjänster föregås av en lång och noggrann urvalsprocess, ofta med hjälp av speciella konsultföretag. I politiska nämnder och församlingar sätter sig ledamöterna direkt vid bordet och fattar plötsligt beslut som kanske berör 10 000-tals personers levnadsvillkor och inom kostnadsramar i miljon/miljardklassen. Den representativa demokratin kan säkert fungera hyfsat i allmänhet. Jag känner många politiker som är både vettiga och engagerade, men när man sätts in i en politisk församling kan sakernas tillstånd förändras. Partipiskan eller kanske även blockpiskan viner bakom ryggen. Kanske även jantelagen?

”Med detta sagt ska tilläggas att vi lever i ett jagsamhälle där många hellre talar än lyssnar, hellre skriver än läser och där åtskilliga hyser en överdriven uppfattning om den egna tankeförmågan” (citat Hanne Kjöller, DN 17/5).

Jag skulle önska att politikerna plockade fram det där modet som inte består i att gå emot medborgarna och lägga ner småskolor utan istället lyssna på deras argument och fatta beslut med dem inte mot dem.

Morfar Gunnar i Norrtälje