Landsfader sökes

Egentligen är jag i den åldern att jag knappast upplevt en statsminister som uppfyller epitetet ”landsfader”. På Hjalmar Brantings och Per Albin Hanssons tid var jag antingen inte alls född eller alldeles för ung. Kanske var de landsfäder?

För mig tror jag min påverkan av den politiska verkligheten började med de stora politiska debatterna bl.a. i Fredhällsparken i Stockholm under 1940- och 1950-talen, men jag visste förstås inte vad det handlade om. Det var väl först när en lång person dök upp i Hylands Hörna 1963 och berättade en historia som slutade ”Gubbar och käringar huk er i bänkarna för nu laddar han om” som jag fick upp ögonen för statsminister Tage Erlander (S) för vilken jag kunde mobilisera en viss form av faderlig känsla utan att för den skull blanda in politik. Senare fick Thorbjörn Fälldin (C) med sin snugga inträda i den rollen på 1970-1980-talen. I övrigt har det enligt mig varit tunnsått med landsfäder.

Bilden är från januari 2019 men duger
gott även i juli 2021...

Idag sommaren 2021 känns det verkligen som om konungariket Sverige med sina dryga 10 miljoner invånare skulle behöva en landsfader som höll ihop landet. I stället har vi blivit en nation som slits sönder av interna politiska strider och förändringar av den politiska kartan och nya politiska strömningar inom EU och övriga världen.

Vår statsminister Stefan Löfven som nu med minsta marginal tillträtt för andra eller tredje gången brukar ofta framhäva att han alltid gör det bästa för Sverige. Ett i sig enastående uttalande eftersom det är han själv som avgör vad som är bäst för Sverige trots landets växande problem under hans mandattid i sju år. Detta får mig att tänka på uttrycket ”Staten, det är jag” som ofta tillskrivs (kanske felaktigt?) Ludvig XIV av Frankrike, uttalande som det även går att hitta paralleller till i modern tid…

Vad gör nu vår statsminister när allt borde satsas på att gå till botten med de stora kända problem som Sverige har, att ena stridiga viljor, att samla alla utan undantag inom den parlamentariska demokratin som styr Sverige. Jo, likt strutsen som gräver ner huvudet försöker han ignorera problemen alternativt skjuta dem framåt i tiden och hoppas på under.

Istället sätter Stefan Löfven den stora socialdemokratiska partimaskinen i högsta beredskap för att på alla områden starta ett verbalt krig riktat mot opposition och oliktänkande. Först ut var specialstyrkan som skulle sätta ribban på vad som komma skulle. Här sågs den annars kolugne försvarsministern Peter Hultqvist vräka ut sitt hat mot Jimmie Åkesson (SD) så att han nästan stod och skakade, inte långt efter framträdde finansministern Magdalena Andersson, likaså djupt exalterad av hatet mot de ickesocialistiska partierna. Justitieminister Morgan Johansson är i ständig fejd med integrationsfrågorna. Budkavlen från statsministern hade gått. Förgör oppositionen!

På brigadnivå syntes bl.a. inrikesminister Mikael Damberg och socialminister Lena Hallengren föra budkavlen vidare ner i den socialdemokratiska myllan. Stödhjulen Per Bolund och Märta Stenevi från MP gläfste med. All kraft skulle nu läggas på att baktala och smutskasta oppositionen med allehanda svävande formuleringar och hot om vad som skulle hända om den fick inflytande i politiken. Statsministern medverkar själv i högsta grad med att så split i samhället i stället för att ena och minska klyftor och segregation. Naturligtvis medför detta att oppositionen går till försvar mot alla felaktiga och oprecisa beskyllningar under det att tonläget hela tiden ökar. Kanhända är detta socialdemokraternas strategi vilket även kan bli deras stora fall.

Jag lider med Sverige och det svenska folket, men jag lider även med de socialdemokrater i åldrar över 65 år som får se det parti de visat sin stora hängivenhet till krackelera på ålderns höst. Ändå är det just denna tappra skara plus några mindre politiska partier som än så länge räddar kvar statsminister Stefan Löfven vid den bräckliga ”makten”.

Landsfader sökes. O.s.a. senast 2022-09-11!