RUGGEN

Vem har sagt att inte kärleken kan spira fast man bara är 16 år. Då finns inget som kan stoppa en, inte ens om kärestan far i väg till Motala. Frågan är hur jag skall bära mig åt. Det enda fortskaffningsmedlet jag har att tillgå är en utrangerad gammal Österrikisk moped av fabrikat HMW. Polarna glider omkring i Vicky eller NV Autoped och döper min HMW till ”Ruggen”, taskmörtarna!

Inget begrepp har jag om avstånd och ingen utrustning utöver ett 8-manna tält och en ryggsäck inköpta på överskottslagret i Sundbyberg. Inga riktiga kläder, definitivt inte för att fara på långresa med moped eller MC. Så gick det som det gick också. Vad har man i skallen vid 16-års ålder? Definitivt inget som behöver skyddas av en mopedhjälm, och den var för övrigt inte uppfunnen på 1950-talet.

Nå väl, till ”henne i Motala” skulle jag, kosta vad det ville. I Södertälje fortsatte Ruggen att krångla och ryggsäcken strejkade uppnosigt, men jag fortsatte oförtrutet min dråpliga färd. En bit utanför Norrköping var både jag och moppekedjan slut. Jag kommer inte ihåg så noga. Eftersom jag inte hade med så mycket som ett ventilgummi i reserv var det kört direkt. Vill minnas att jag stod där på Riksettan med Ruggen och försökte lifta. På den tiden gick det att lifta och snart stannade en liten lastbil och vi slängde upp Ruggen på flaket. Till en bit utanför Norrköping fick jag följa med samtidigt som det började mörkna. Dödstrött förstod jag att jag måste stanna med moppen och försöka få upp 8-mannatältet. 

Det är inte det lättaste med ett 8-mannatält som bygger på att varje soldat bär med sig sin trekantiga del som sedan knäpps ihop. Eftersom jag var ensam slutade spektaklet med att jag knäppte ihop två delar trädde in en pinne i mitten och lade mig att sova, i princip på marken i den +5 gradiga nattemperaturen. Mysigt? Not! Så här långt är allting sanningsenligt, men sedan blir detaljerna alltmer diffusa. Till kärestan i Motala kom jag aldrig, men på något sätt måste jag ha fått upp Ruggen till Stockholm igen. Kanske som fraktgods på järnvägen? Det här hände ändå för 65 år sedan.

Hem kom Ruggen i alla fall och strax därefter plockade jag ner den i smådelar och till min underbara och tålmodiga mammas förskräckelse målade jag den i turkos kulör på köksbordet i Fredhäll. Sedermera gick Ruggen sitt öde till mötes när framgaffeln sprack. Jag tror att ärret på min haka går att skönja fortfarande. Det var med hakan som jag och turkosa Ruggen mötte asfalten på Viktor Rydbergsgatan. 

Min relation till kärestan i Motala varade väl i ett eller två år till. När hon träffade en två år äldre ”gubbe” som dessutom var en jäkel på att bugga var det kört.

Visst är det kul med gamla bilder ibland. Numera kan man ju skanna in dem och tillsammans med lite text blir det till en sorglustig historia att minnas. Turkos är fortfarande en favoritfärg.