Lär ibland av utländsk kultur

Idag är jag varm ända in i hjärtat trots att termometern visar – 10 grader i Norrtälje. Jag har nämligen blivit kallad ”farbror” på ett sådant underbart sätt som jag aldrig upplevt tidigare.

Visst är man farbror vid 78 års ålder, men känner mig normalt som mellan 35 och 55 beroende av vilken tid på dygnet jag befinner mig. När jag var i 25 – 30-årsåldern kunde det faktiskt hända på T-banan eller bussen att någon väluppfostrad ungdom frågade ”om farbror” ville sitta, vilket jag vänligt men bestämt tackade nej till.

Idag var det emellertid annorlunda när jag en aning vingligt gav mig ut i kylan för en 15 minuters promenad till ett möte i Norrtäljes stadskärna. Det fysiska hälsoläget är just nu lite svajigt, men mentalt är jag som alltid på topp även om närminnet ibland kan svaja.

Nåväl, det handlar närmast om värk i benen och urdålig balans vilket jag ”hoppas” beror på en långvarig borrelia som går att bota med lämplig antibiotika när provsvar visar vilken typ av borrelia det i så fall handlar om. Nog om det!

OK, väl ute på Vegagatan kände jag mig lättad när jag såg hur välplogade och sandade trottoarerna var. Efter bara 50 meter var jag dock infångad av snövallar och kände mig närmast som en stålkula i ett ”labyrintspel” som möter en trälist som inte tillåter kulan att passera. Ni som inte vet vad jag pratar om, googla på labyrintspel!

Där blir jag stående som förstenad i snövallen, beredd på att rasa omkull vid minsta felsteg. Jag hinner dock skänka en tanke till gamla, med eller utan rollator, föräldrar, med eller utan barnvagn, äldre med eller utan god balans, förutom rullstolsburna.

Jag lyckas dock med ett djärvt men svajigt steg ta mig ner på fast mark. Jag måste ha sett ynklig ut. Mina gåstavar som jag tänkt använda hade jag fått lämna hemma eftersom de speciella handremmarnas kardborrfäste inte passade med tjocka handskar. Det var då jag upptäckte min räddare.

En bil hade stannat i korsningen Vegagatan/Hamnvägen då föraren upptäckt min prekära situation. Vill du ha skjuts frågade han på ”broken Swedish ”? Först tackade jag nej ett par gånger, men efter att skådat framåt mot snövallarna på Vegatan tackade jag som tur var ja.

Bilföraren kom från Irak, hade varit i Norrtälje i fyra år och talade skaplig svenska. Det som berörde mig var den värme han utstrålade och faktiskt även vördnad när han titulerade mig farbror. Vi hann prata en hel del under den korta turen. Det var då jag förstod att han kom från en annan kultur där man hanterar äldre med vördnad och respekt mellan generationer. På ett annat sätt än i Sverige även om man naturligtvis inte får nedvärdera alla svenskar som tar hand om sina gamla på ett kärleksfullt sätt.

Hur skall vi kunna integrera denna underbara utländska kultur i vårt land? Motverka segregation och ta lärdom är väl det enkla svaret!

På hemvägen fick jag skjuts av vänner som bor ända ute i Refsnäs, tack för det!

Morfar Gunnar i Norrtälje