Visdomsord från Inga-Britt Ahlenius
Först och främst vill jag rikta ett stort tack till min
dotter Lena som plötsligt överraskar mig genom att leda mig in till Kungl.
Konstakademin för de Fria Konsternas hemsida. Det förstärker samtidigt min
uppfattning om att det är generationerna från medelålder och framåt som främst
utgör kulturens stöttepelare och vidmakthåller kunskapen för nästa
generationer. Glöm inte det ni som ibland klankar på dem!
Vad är det då som fångat mitt intresse på Konstakademins hemsida just nu? Jo under avsnittet opinion finner jag Inga-Britt Ahlenius tal
vid Akademins högtidsdag, fredagen den 19 februari 2016. Inga-Britt Ahlenius
hoppas jag inte kräver någon närmare presentation, men varför håller hon
högtidstalet vid Akademin? Svaret ger hon själv i talet.
När Akademins ständige sekreterare Susanna Slöör bjöd in
henne som högtidstalare var det hennes öppna brev till Stadens fullmäktige om
Slussen-projektet som var motivet. När Inga-Britt Ahlenius förklarade att
anledningen till hennes engagemang snarast var bestörtning över hur de
kommunala besluten kommit till, så var de överens om att högtidstalet skulle
handla om just det; det kommunala beslutsfattandet. Jag började skönja ljuset i
tunneln.
Jag har under sju, åtta år agerat som någon slags blandning
av opinionsbildare, bloggare, samhällsdebattör och s.k. ”gnällspik” i Norrtälje
kommun, alltid politiskt oberoende. Hela tiden har jag förundrats, oavsett
vilka politiska partier som ”styrt” kommunen, hur besluten ständigt kommer ”von
oben”, hur den verkliga medborgardialogen lyser med sin frånvaro, hur invånarna
och t.o.m. partimedlemmar blir överkörda. Hur kan det bli så? Standardsvaren
från politiker brukar lyda; engagera dig i något politiskt parti eller ”rösta
bort oss” efter 4 år. Att en enad kommunfullmäktige står bakom kommunens
värdegrund som inleds med ”Invånaren först” verkar inte ha så stor tyngd, de
förtroendevalda bestämmer ändå. Jag har t.o.m. fått höra från politiskt håll
att medborgardialog är ett hot mot demokratin och politikernas makt. Beslut
fattas i slutna processer och i många fall inleds en slitsam pseudodebatt i
efterhand. Solklara exempel på detta är bl.a. skolstrukturfrågorna,
folkomröstningen, museiverksamheten i Norrtälje och nu senast restaureringen
och ombyggnaden av det som tidigare benämndes Roslagsmuseet. Ändå är invånarna i
det sista exemplet i högsta grad berörda genom Hembygdsföreningens och
kommunens ingående i Stiftelsen Roslagsmuseet.
Inga-Britt Ahlenius som jag alltid har haft den största
respekt för, redogör i sitt tal för skillnaden mellan statlig och kommunal
förvaltning och jag studsar till när jag inser att kommunallagen (KL) från 1991
ser i stort sett ut som kommunalstadgan från 1862. Jag tänker inte referera
hela hennes tal, men jag garanterar att det kommer att bli en aha-upplevelse om
ni har det minsta intresse av att fördjupa er hur besluten fattas i de
kommunala nämnderna. ”I kommunerna är det faktiskt rena Vilda Västern” säger
Inga-Britt Ahlenius på ett ställe i talet. Ett modigt ordval av bl.a. en
tidigare generaldirektör och chef för Riksrevisionsverket och en tidigare
Undergeneralsekreterare i FN. Men hon är en modig kvinna med stor integritet.
Jag avslutar med att citera Inga-Britt Ahlenius näst sista
stycke i hennes högtidstal:
”Det är alldeles
nödvändigt med en revidering av kommunallagen, att liksom i staten reglera
förvaltningens och tjänstemännens ställning, att tydliggöra
ansvarsförhållandena mellan politiker och tjänstemän. Samt att äntligen inrätta
en extern, oberoende, professionell revision av kommunerna”.
Jag håller med henne!
Gunnar Hellström
Tack Gunnar för ditt inlägg. Tog mig tiden att läsa hela detta fantastiska tal och på något konstigt sätt sammanfaller det med en del tankar jag själv har haft den senaste tiden. Talet är värt att läsa och begrunda och jag tycker själv att det sammanfaller väl med de alldeles nya företeelserna där kommunens tjänstemän helt plötsligt börjat göra politiska uttalanden i linje med styrets.
SvaraRaderaKL behöver i allra högsta grad omarbetas så som talet beskriver, dock samtidigt som vi också måste föra en aktiv debatt kring de förtroendevaldas roll och ansvar i samhället och för bevarandet/utvecklingen av demokratin. Det är lätt att bli minst sagt oroad när man tittar på samhällets olika beståndsdelar och se hur de institutionella grundläggande värderingarna kring statsmakten och dess roll allt mer får kliva undan för personer som befinner sig i "systemet" för egen vinning.
Samtidigt så måste också de "goda" krafterna utan personlig agenda bli bättre på att samarbeta. Utan att raljera så känns det som att politiken i mångt och mycket väljer att skydda sin egen maktposition än att driva konstruktiv politik som består av både majoritet och opposition. Så länge som vi fria tänkare inte lyckas se över våra olikheter kommer heller inte systemet att se sig hotat och tvingat att ha en kontaktyta med medborgarna.
Det kanske bästa med kommunallagen är 1 kapitlet paragraf 4 som beskriver medlemsskapet (lustigt nog så kallas vi kommuninnevånare som medlemmar...):
4 § Medlem av en kommun är den som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller ska betala kommunalskatt där.
"Invånaren först" börjar likna en parodi då politiken tycks göra allt för att stöta sig med dess medlemmar. Medlemmar som i andra medlemskap oftast kan påverka föreningens beslut och utveckling men som i det kommunala medlemskapet vackert får stå med mössan i hand emedan de själva driva av sin egen fullkomlighet.
Återigen ett tack för inlägget och delningen av talet. Men vad gör vi nu?
/Daniel