"På spåret" i politikens värld

Kände att jag måste uppdatera mig själv inför kommande statsministeromröstningar eller extraval. På fredag kan allt se annorlunda ut när det är ”På spåret”.

Socialdemokraterna anser sig fortfarande vara det statsbärande partiet även om 70 % inte röstar på dem. Statsministerposten är givet dem anser man. Hävdar att man strävar efter blocköverskridande regeringsbildningar bara man får sätta agendan själva. Eller ibland slänga ut ett lockbete till oliktänkande för senare hantering i den politiska dokumentförstöraren.

Moderaterna är hittills det naturligaste alternativet på högerkanten till statsministerposten, men efter de forna allianspartiernas avhopp till den rödgröna sidan måste de nu lägga all kraft på att de kan hantera relationerna med Sverigedemokraterna på ett trovärt sätt. Partiledaren kampanjar på ”Folk och försvar” och förefaller alltid redo för en sväng in i kaklet. Med dokumentportfölj.

Sverigedemokraterna har just nu inte mycket annat att göra än att avvakta och ladda batterierna. Får tillsvidare inrikta sig på ett eventuellt konservativt block under mandatperioden, oavsett utgången av regeringsbildningen.

Vänsterpartiet känns som den klara fyran idag. Jonas Sjöstedt hade av allt att döma tagit till sig av partiets reaktioner på ”Januariöverenskommelsen” i hela landet och visade helig ilska under den senaste talmansrundan. Hanteringen från Stefan Löfvens sida visade åter att min tes om att S och V (Vpk) alltid fungerat som kommunicerande kärl (sedan 1960-talet i min värld) håller. Tappar man i S-kärlet fylls det på i V-kärlet i ungefär motsvarande mängd. Och vice versa. Hur det kommer att gå i statsministeromröstningen på fredag är jag faktiskt riktigt osäker på. (se vidare under C-partiet).

Kristdemokraterna får väl idag parkera sig på femteplatsen tillsvidare. Har en partiledare som verkar klar och tydlig, men har förmodligen lika många belackare som supportrar. Bangar nog inte för att ingå i ett konservativt block under ordnade former.

Centerpartiet på sjätteplatsen uppträder för mig antingen rysligt irrationellt eller rysligt kallt och beräknande. Med irrationellt avser jag då partiets agerande gentemot Socialdemokraterna under mandatperioden alltsedan Annie Lööf kom rusande över golvet med en bunt papper och störde Stefan Löfven under hans anförande i den första partiledardebatten efter valet 2014. Socialdemokraterna har varit Centerpartiets främste ”fiende” hela tiden. Detta bekräftas just idag också av Norrtelje Tidnings politiske chefredaktör, Reidar Carlsson (delar Centerpartiets värderingar) som i sin ledare skriver att ”För Centerpartiet måste det grundläggande målet för Alliansen – att få bort Socialdemokraterna från makten – fortfarande finnas kvar…”.
Att på dessa premisser inleda en form av oheligt samarbete med Socialdemokraterna känns inte helt relevant även om allt förklaras med att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Ligger det en hund begraven?

Kan det eventuellt ligga något i vad Carl Hamilton idag skriver under kulturdebatt på dn.se? ”Det gäller att få upp Annie Lööf som statsministerkandidat i den avgörande fjärde omröstningen”. Hur undrar man med ett visst mått av spänning? Tja, det finns väl ett par alternativ enligt mig. Antingen obstruerar Centerpartiet och Liberalerna Löfvens och Sjöstedts försök till att omformulera ”Januariöverenskommelsen”, eller också trycker V rött på fredag. V kanske är beredda att släppa fram Lööf i en fjärde omröstning i stället för Kristersson? Carl Hamiltons artikel är mycket läsvärd i sin helhet. Bara rubriken ”Trapetskonstnär i den politiska cirkusen”!

Liberalerna liksom Miljöpartiet tar jag in ett svep för båda är livrädda för ett extraval då de ligger nästan stadigt förankrade under 4 % - spärren. Jan Björklund (L) hävdade vid presskonferensen igår att L skulle överta Vänsterpartiets roll när de försvinner ur ”Januariöverenskommelsen”. Då jag inte vet något om vänsterliberalism avstår jag från att kommentera detta. Annars var det en trevlig TV-sändning från Liberalernas partiråd i söndags. Det är så befriande att inte bara lyssna på karriärpolitikerna utan även på de riktigt engagerade ”gräsrötterna”. Miljöpartiet tror jag gör sig bättre i opposition.

Morfar Gunnar i Norrtälje