"Kan själv"

Idag 13 december har DN en mycket aktuell och tänkvärd ledare med rubriken ”När krisen kommer”. Den väckte genast minnen, igenkännande och naturligtvis oro hos mig som arbetade vid Överstyrelsen för Civil Beredskap (ÖCB) från starten 1986 och 15 år framåt. Jag skulle kunna gå tillbaka till tiden innan då Överstyrelsen för Ekonomiskt Försvar (ÖEF), inrättat 1962 och ännu tidigare, 1928, Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap (RKE) fanns. Dessa två sistnämnda myndigheter var dock i huvudsak inriktade på ekonomiskt försvar. I och med att ÖCB inrättades kom uppgifterna att omfatta ett bredare spektrum av civil beredskap.

När jag kom in i bilden 1986 inleddes en minst sagt omvälvande och turbulent tid inom både det militära och de ”civila delarna av totalförsvaret” där jag rörde mig. Dittills hade vi haft en mycket omfattande beredskapsorganisation, även för situationer i både kris och krig, men i och med Berlinmurens fall 1989 och senare Europeiska unionens (EU) bildande 1993 kom saker och ting att omvärderas.

Jag fick ofta höra raljerande uttryck som; jaså det är ni som lagrar kalsonger och fyller bergrum med olja? Inte bara det, vi lagrade sjukvårdsmateriel, batterier, gödsel, kemikalier, taggtråd, kläder, metaller osv, osv. Vi planlade särskilt krisviktiga företag och vi tog fram produkter baserade på inhemska råvaror. Själv hade jag givande och lärorika kontakter med verkstadsindustrin och hade ett par intressanta specialuppgifter, nämligen kristillverkning av torrbatterier och taggtråd (!). De frivilliga försvarsorganisationerna utgjorde och utgör också en viktig del i den civila beredskapen. Vår civila beredskap var med andra ord ganska god då, men det kostade förstås en slant.

När politiker får korn på att det finns utgifter att dra in på, var man inte sena med att snabbt tolka avspänningarna i samband med Berlinmurens fall och EU-inträdet 1995 som intäkt för att det var fullt legitimt att minska beredskapsansträngningarna. Felet var bara, som även framgår i dagens DN-ledare, att Sverige gick alldeles för långt åt andra hållet och ställde oss mer eller mindre oförsvarade. Detta gällde i princip även för det militära försvaret. Sveriges befolkning över lag och de flesta politiska partier i synnerhet hade alls ingenting att erinra mot att man minskade försvarskostnaderna.

När Vladimir Putin idag skramlar med sina stridskrafter, USA:s blivande president Donald Trump deklarerar synpunkter som även kan påverka Sverige ur säkerhetssynpunkt, när läget inom EU rent allmänt är skakigt på grund av flyktingfrågan och Englands Brexit, när ryska gasledningar skall förläggas nära Sverige, oroshärdar ute i vår omvärld hotar att ständigt blossa upp, då känner svenskarna av när den egna tryggheten och säkerheten hotas.

Många gånger handlar det om att samma människor som förr ivrade för nedrustning nu ställer sig i spetsen för kritiken mot vår dåliga beredskap. Kanske har mycket varit avhängigt vår starka tro på att USA skall komma till vår hjälp om det krisar till sig. Nu är även det osäkert liksom Natomedlemskap och att det finns krafter för att Sverige skall går ur EU.

Jag är övertygad om att Sverige inte alls kan slå sig till ro och förlita sig till att vara ett land som ”kan själv”. Vi har tyvärr gått för långt i nedmonteringen av vår beredskap.

Jag avslutar med att citera det avslutande stycket i dagens ledare i DN:

”Vi behöver ett totalförsvar rustat för att klara oväder, ofred och allt däremellan. Det kommer att kosta pengar och tid, men kostnaden för att inte göra något kan bli otänkbart hög.”

Morfar Gunnar i Norrtälje