En splittrad världsbild på Utrikeskvällen

Jag kan inte komma på bättre rubrik på bloggen än den som Ulrika By på DN använder på sin artikel i dagens DN. Den täcker in det mesta.

Igår närvarade jag för första gången under 19 år på DN:s Utrikeskväll på China Teatern. Man har inte många minuter på sig att skaffa en biljett. De 1300 biljetterna gick åt på några dagar. Själv ”hängde jag på låset”, eller snarare på laptoppen. Efter 3 veckors spänd förväntan bänkade jag mig kl. 17.45 på balkongens 11:e rad. Efter exakt 3 timmar, kl. 20.45 vecklade jag försiktigt upp mina 190 cm efter att suttit fastlåst i samma ställning som man sitter (satt?) i radiobilarna på Gröna Lund. Hörapparater och kompressionsstrumpor hade jag försett mig med, men en syrgastub (modell mindre) hade inte suttit i vägen.

Trots detta blev kvällen en verkligt upplyftande energiinjektion och ett befriande fokusförflyttande från Norrtäljes kamp med att omvandla en förvecklingsspricka och en soptipp till en stadskärna vars invånarantal skall utökas med c:a 5 000 personer på en yta som för 350 år sedan var avsedd för 6-700 personer med en och annan träkärra dragen av oxar. En i sanning grannlaga infrastrukturutmaning. Nog om detta just nu.

Egentligen hade jag lovat mig själv och några vänner att skriva ett referat från kvällen, men vem är jag som på 2 – 3000 tecken skall kunna förmedla vad 16 erfarna utrikeskorrespondenter har att säga på 120 minuter. Det går bara inte, men jag kan ändå föra fram några saker som fick mig att spetsa öronen lite extra.

DNs chefredaktör Peter Wolodarskis oro för att diplomatiska lösningar av oroshärdar på en del platser höll på att ebba ut gick inte att ta miste på, men samtidigt pekade han på de positiva förändringar som skett och pågår. Nationalismens utbredning inom EU var också intressant att lyssna till. En kväll som den här kan inte passera utan att korrespondenterna nämner Donald Trump. Just nu verkar han charmas av Frankrikes Emmanuel Macron, i alla fall pussar han honom på kinden, men i allmänhet betraktas han väl fortfarande som oförutsägbar. Se bara på hur han drar USA:s styrkor i Syrien fram och tillbaka. Läget i Mellanöstern tycks aldrig stabiliseras. Så många viljor inblandade, Israel kontra Iran, Ryssland, Syrien, USA, Saudiarabien, Palestina, vilka har jag glömt?

Klimatfrågorna behöver jag väl knappast nämna, det börjar verkligen att brännas vad jag förstår. Att permafrosten i Sibirien börjar luckras upp är väl en signal så ond som någon.

På slutet blev det tyvärr lite stressigt. Hans Roslings gärningar förs vidare genom hans son Ola och svärdotter Anna Rosling Rönnlund. Nog var det i ett rasande tempo Ola behandlade befolkningsutvecklingen i världen och fördelningen inom våra världsdelar. Jordens befolkning är snart 8 miljarder. Genom någon slags matematisk formel förklarade sonen hur den förväntade stora befolkningsökningen skulle fördela sig, Då började syret ta slut för mig, men så långt hängde jag med att befolkningen i Afrika kommer att bli, kanske fyra gånger fler än i Europa. Ibland har dock Rosling blivit ifrågasatt. Rätt eller fel får kanske vare sig du eller jag veta.

Till sist en eloge till kvällens moderator Johar Bendjellour som på ett engagerat sätt visade att det inte bara är ”På Spåret” han briljerar. Kaffe, kanelbulle och mingel hoppade jag över. Buss 676 vid Tekniska Högskolan väntade för transport till verklighetens folk i Norrtälje.

Gunnar Hellström