Hjärtflimmer och Norrmalmsnostalgi

Tänk att delta i en hjärtflimmerstudie kunde medföra så många trevliga och oväntade upplevelser. Ändå utspelar sig det hela under endast c:a 6 timmar inklusive resa Norrtälje – Stockholm t.o.r.

Allt emanerar från en förfrågan från Stockholms Läns Landsting och Karolinska Institutet om jag vill medverka i studie för att förebygga stroke. Personer mantalsskrivna i Stockholms län som är födda 1940 och 1941 har tillfrågats om deltagande. Klart man vill, både för att föra läkarvetenskapen framåt men naturligtvis även för min personliga nyfikenhet.

Sagt och gjort, klockan 10.30 idag inställde jag mig på Sabbatsbergs Sjukhus för information och provtagning. Jag skall inte gå in närmare på studien, men den är ganska omfattande och kommer att baseras på 6000 deltagare. Efter att svarat på frågor, tagit blodprover och instruerats i hur man med en liten behändig apparat kunde ta EKG i hemmet under 2 veckor för att registrera hjärtrytmen fick jag sätta mig och vänta på svaret av ett av blodproven som tydligen avgjorde om jag behövde gå vidare med ”hemmaapparaten”. Nej, blodprovet var OK och mitt hjärta klappade lika rytmiskt som en tändkulemotor från Pythagoras. Skönt, nu är jag än så länge bara en passiv deltagare bland 6000 personer. Mina blodprover sparade man dock för studien..

Detta var bara ingressen. Glad som en speleman går jag ut i solen och spejar efter fotoobjekt. 

Det som fångar mitt första intresse är en gatuskylt som det står ”Valentin Sabbats gata” på. Dummare är jag inte än att jag förstår att det måste finnas ett samband med Sabbatsbergs Sjukhus. Väl hemkommen till Norrtälje kunde jag i datorn konstatera att det fanns en fascinerande historia som jag inte kände till. Men så är jag också uppvuxen på Kungsholmen. Är ni det minsta intresserade av Stockholms historia rekommenderar jag att ni i lugn och ro tar del av länken ”Historiska Norrmalm” här.

Nu hade jag blivit sugen på att kolla in gamla minnen från dessa Norrmalms-trakter.

Cafe Tranan

Cafe Tranan vid Odenplan var ett gammalt minne från slutet av 1950-talet. Då kunde man, även på udda tider, slinka in på en kopp kaffe och en rejäl rågbrödssmörgås med leverpastej och gurka. Till en högst rimlig penning. Tranan finns kvar än idag, men nu är det en finkrog och när jag studerade menyn på gatan kunde jag konstatera att en grillad seabream för 275 kr var väl lite väl svettigt för en pensionärs onsdagslunch.

Hard Rock Cafe

Istället kom jag att tänka på att det var decennier sedan jag var på Hard Rock Cafe. Sagt och gjort, Odengatsbacken ned och så runt hörnet till vänster på Sveavägen. Oj så fint och elegant det såg ut därinne, men det var tio minuter kvar tills man öppnade klockan 11.30, men vädret var härligt så jag väntade snällt. På pricken 11.30 kom en ”snubbe” och låste upp, och jag var första gästen. ”Snubben” var otroligt glad och trevlig, tog mig i hand och hälsade mig välkommen. Jag funderade någon minut men bestämde mig sedan för att gå in. Det var då jag tittade lite närmare på ”snubben” och tyckte att han verkade bekant. Och då, ”Diggiloo Diggiley, himlen öppnade sig. Det är knappt man sina ögon tror”. Den trevlige ”snubben” var ingen mindre än Richard Herrey! Och han var lika trevlig när vi sedan bytte några ord medan jag åt min BCB Lunch. Richard blev tydligen general manager där 2015 och jag hade missat det totalt.

Svea Bowlinghall

Mitt över gatan ligger Sveahallen, min hemmahall i bowling tills jag lade av någon gång på 1990-talet. Dit vore det kul att titta ner tänkte jag, och skulle just gå över gatan då dagens trista incident inträffade. Tio meter ifrån mig krockade en större paketbil med en tung MC och cykel med förare åkte i backen med ett otäckt brak. Som tur var reste sig föraren upp och kunde få hjälp med att resa upp motorcykeln. Men dramatiskt var det. Själv var jag nöjd med att jag inte slet fram mobilen som många brukar göra i dessa sammanhang.

Bowlinghallen var det trevligt att återse efter så många år och jag hade ett trevligt samtal med nuvarande ägaren.

Det här blev ett långt inlägg, men jag fick lite nostalgiklåda. Hemresan blev inte så dramatisk, men det är inte alls självklart vad man får för ressällskap på 676-an. Säger inte mer. Dagens svar fick jag nog från chauffören på buss 73 som skulle ta mig till Tekniska Högskolan.

”Kör du förbi Tekniska Högskolan?” frågade jag. ”Nej, jag stannar där” svarade chauffören.

”Men skall inte du köra till Ropsten” blev min andra fråga. ”Jo, men jag stannar vid Tekniska Högskolan” svarade chauffören. Sensmoral: Fråga inte en busschaufför om hen kör förbi en hållplats.

Morfar Gunnar